Min avskyvärda talang

Mitt liv, som så ofta varit i spillror, känns roligt och spännande igen. Jag använder min fulla potential. Det glittrar och sprakar av färg i mina fotspår. Känner ständigt ett pirr i magen. Fast, något skaver och jag kan inte skaka av mig känslan. En bekant rädsla sprider sig genom tanken, likt ett syrligt gift.
.
Ensamheten har alltid förföljt mig. Alltsedan jag var liten, har min ambition och talang varit en källa till kreativ samhörighet – och smärtsam ensamhet. Att vara bra på något, att vara stark i sig själv, leder både till popularitet och mobbing. Det genererar både beundran och fruktan. I mitt inre minnesalbum, ser jag den lilla flickan som skapar världar för andra att leka i. Jag hör banskratt. Känner även den kyliga tystnaden av utfrysning. ”Du tror att du är något, eller hur?”. Tungor som blottar sig. Spottloskor. Tonårstårar. Moln av drömmar. Känslan att vara bäst i klassen. Bästa betygen. ”Du är SÅ bra!”. Glädjerus. Svetten från det hårda arbetet för att kunna sväva innanför drömmarna. ”Men, hur långt vill du NÅ egentligen?”
.
Efter tonåren blev min talang, styrka och ambition något helt annat. Förvriden. Jag blev en samhällsfiende. ”Att vilja förverkliga sig själv är själviskt. Klipp dig, skaffa ett jobb, sluta drömma. Bidra till samhällsnyttan!” Hotet om ensamhet blev verklighet. Utfrysning. Förnedring. Förminskning. Min ambition slipades sakta ned av andras missunnsamhet och avundsjuka. ”DU. SKA. INTE. TRO. ATT. DU. ÄR. NÅGOT.”
.
Deras ord verkade aldrig klinga av och blev till slut mina egna. ”Jag ska inte tro att jag är något… Är något… Är inget…Jag är ingenting… Jag kan ingenting…” Jag suddades ut. Drömmolnet gled bort från min himmel. Slöt mig. Slutade skapa. Jag klippte mig, skaffade ett jobb. Försvann in i verklighetens brusmaskin. Fick vänner. Blev bekväm att umgås med. Min talang glömdes bort. Varje upprorsförsök att hitta tillbaka till min styrka resulterade i mer ensamhet och avslutade vänskaper.
.
”Du är tragisk. Patetisk. Du är bara konstnär för att få uppmärksamhet! Kommer göra allt för att trampa på din lycka!”
.
Att våga blomma ut när det kostar så mycket ensamhet och hat är inte lätt – men det är det enda rätta. Jag har inte många vänner eller familjemedlemmar kvar. Släpper inte längre in någon som vägrar glädjas med mig. De människor jag har i mitt liv idag, värderar jag högt. Deras stöd och uppmuntran är läkande. ”Dina nya vingar kan ta dig hur lång som helst. Du har krupit ur puppan. Låt inget hålla dig tillbaka! Flyg!”. Jag blomstrar. Glimmar. Svävar. Högt över all avundsjuka och missunnsamhet. Där ovan ser jag inte längre hatet. Eller bortvända ryggar. Inga ogenomträngliga murar. Där känner jag endast kärleken från dem som uppskattar min avskyvärda talang. ”Jag är inte längre rädd. Jag kan flyga.”
.
– Mia Makila, 2020
.

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s