Sanningen är mitt brott

Det är en kylig Alla Hjärtans Dag. På morgonen frosttäcke över Norrköping. På eftermiddagen frostfritt men det nyper i kinderna när jag går mot Norrköpings Stadsmuseum för att besöka den aktuella utställningen ”Medlöperi och Motstånd” – om de nazistiska rörelserna i Norrköping under andra världskriget och dess motstånd. Utställningen har fått mycket uppmärksamhet i både gammelmedia och på sociala medier, efter att Sverigedemokraterna polisanmälde museet för en publicerad tidningsartikel där den lokala partistyrelsen syntes på bild. Det var alltså inte bilden som Sverigedemokraterna reagerade på, utan på dess kontext. Det vill säga – Sverigedemokraternas egen historia.

Utställningen är blodröd, tung men full av hopp. Det FINNS de som vågar göra motstånd. Det FINNS gemenskap. Godhet. Solidaritet. På huk studerar jag ett svartvitt fotografi av överlevare från förintelsen som vårdas i St: Olofsskolan i Norrköping. De ligger som levande skelett i sjuksängar. Volontärer plåstrar om. Bilden berör. Jag undrar vad de har överlevt. Vilket slags helvete de plågats igenom. Jag kan inte ta in, inte förstå. Men samtidigt kan jag det. Lite grann. På något slags plan. Kanske är därför mitt hjärta rusar nu. Jag stöder mig upp på den röda utställningsväggen, känner mig plötsligt svag.

Jag har själv genomlidit flera personliga helveten. På ett själsligt plan har jag varit nära att förintats av andra människor, människor som jag älskade. Hur visar man upp förödelsen av en inre förintelseprocess? Ett själsligt helvete? Hur får man upprättelse när någon trampat sönder hela ens existens utan att visa ånger?

Den inledande texten på utställningen reder ut frågan varför man bör fortsätta ‘rota i sådant som varit’ och varför det inte bara är att ‘gå vidare’.

När jag själv efterfrågat rättvisa hos dem som utsatt mig för misshandel (fysisk, psykologisk och emotionell) har min upplevelse förminskats. ”Äsch, så där var det inte. Jag minns det inte alls som du beskriver det. Du överdriver. Du försöker bara smutskasta. Du är så känslig. Du är tragisk som inte bara kan gå vidare. Du har fastnat i det förflutna. Du måste gå vidare. Din skeva bild av mig sårar mig djupt.”

Min sanning känns så tunn och hal när den skavs mot andras hårda anti-sanningar. Stundtals har jag ifrågasatt mina egna upplevelser. ”Hände det verkligen så som jag minns det?”, ”Tänk om jag minns fel? Det kanske var mitt fel, det som hände?” Plötsligt kan jag se det ur den andres ögon. Min sanning raderas och liknar endast kränkande anklagelser. Jag står där, som the bad guy. Allt har blivit så twistat. Sanningen har bytt form. Textur. Men jag minns ändå allt som det var. Det finns ett motstånd inom mig. Det bubblar. Sanningen vill ut. Allt jag vill är att min sanning erkänns som verklig. Den må kasta smutsigt ljus på andra och plåga deras samveten men den är likväl sann och verklig. Att få äga min sanning och min historia känns viktigt för mig. På samma sätt är det viktigt att bevara vårt kollektiva minne och vår gemensamma historia, utan att det förvanskas och blir korrupt.

Jag lämnar utställningen och möter kylan med mössa och vantar. Den starka längtan att få stå upp för min sanning, har vuxit starkare nu. Min sanning är mitt största brott inför dem som var med att skapa den – borde den förintas på samma sätt som jag själv höll på att bli utplånad?

Tänk om sanningen gick att forma såsom man själv önskade att den såg ut. Jag ryser åt tanken. Undrar för mig själv om det kommer bli frost under natten.

Av Mia Makila, 2020

Lätta ditt hjärta här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s